Egon Berglund: Evangeliet bjuder oss att tala - del 3 av 3

Jag är ingen teolog, men har likväl varit söndagsskollärare i 20 år.
I de texter som jag har hämtat min undervisning möter jag den Jesus som alltid såg till människornas behov och till deras lidande.
För mig kändes det kärlekslöst om man avstår att stödja sina kristna bröder och systrar på grund av en eskatologisk bibelsyn. Mitt samvete säger mig att en teologi och bibeltolkning som stöder ett övergrepp på mina medmänniskor bara är fel.

Även sommaren 2007 sedan Sten-Gunnar Hedin utsetts till föreståndare för Pingst FFS i Sverige, kritiserade han biståndsorganisationen Diakonia för deras informationskampanj ”Var går gränsen” om Israel/Palestina, för "störande ensidighet i dessa mycket känsliga och svåra frågor". Så blir en skenbart opolitisk hållning starkt politisk. Jag tycker det var skamligt att kritisera de som försöker lindra nöden i Palestina.

Att hjälpa den svage och skyddslöse är den kristna kyrkans plikt. I början i min artikel berättade jag om Martin Luther bibelsyn. Eftervärldens dom blev hård över hans sätt att tolka Bibeln.

Sista söndagen på kyrkoåret kallar vi domsöndagen, i år 25 november. Då läser vi bland annat texten från Matteus evangelium 25:32-44 , Jesu ord är hårda och närgångna:

"...Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?
Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv...”

Under advents och jultiden tänder min familj en stjärna i vårt köksfönster.
För oss är det stjärnan från Betlehem. Det var där han föddes vår frälsare Jesus, det fanns inte plats för honom inne i staden Betlehems härberge, han fick födas ute i ett stall.
Den heliga berättelsens fortsättning visar oss att han blev också ett flyktingbarn.
Betlehem är inte bara en stad för länge sen.
Den finns fortfarande, men allt fler kristna palestinier lämnar nu Betlehem.
Från att ha varit en självklar del av Betlehems identitet, riskerar dess kristna befolkning att bli något som tillhör historien. Huvudorsaken är den israeliska ockupationen. Livet har helt enkelt blir outhärdligt.
Men för Sten-Gunnar Hedin och hans vänner finns det ingen plats för deras lidande.

Själv ser jag förre presidenten, baptisten och söndagsskolläraren Jimmy Carter som mitt föredöme. ”När Israel ockuperar territorium långt inne på Västbanken och förbinder omkring 200 bosättningar med en väg som palestinierna förbjuds använda eller i många fall inte ens korsa – då är det former av apartheid som är värre än vad vi bevittnat i Sydafrika.”
Jimmy Carter tillhör också de trogna bibelläsarna. Men han omsätter sitt bibelstudium i en kamp för universella mänskliga rättigheter. Det vill jag också.

Egon Berglund November 2007

PS. I min artikel har jag mest skrivit om de palestinska kristna, det beror på att de var de palestinska kyrkorna som begärde vår hjälp. Men givetvis är alla palestinier lika värdefulla och behov av vårt stöd. De lever under samma ockupation, oavsett om de är kristna eller muslimer.
De är ett föredöme för oss i Europa, att kristna och muslimer kan leva sida vid sida.
Alla är våra medmänniskor, älskade av Gud.
Bild ovan: Ungdomar i Betlehem; Inger Styrbjörn
Gästskribent: Egon Berglund
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Mellanöstern, Ockupation, Mänskliga Rättigheter, Bibel, Jesus, Kristendomen, Betlehem, Religion, Politik