Janne Flyghed till FFF: Kontroll och integritet

För närmare 15 år sedan publicerades första utgåvan av den norska kriminologen Nils Christies Crime Control As Industry. Towards Gulags, Western Style? (1993).
Med hänvisning till den starkt ökade fångpopulationen frågade han sig om västerlandet inte var på väg att bygga upp en motsvarighet till det forna Sovjetimperiets ökända Gulager.
Enligt Christie hade väst tagit över östblockets hårt kritiserade massinlåsning.
Idag ett drygt decennium senare är frågan om inte väst även är på väg att ta över de kontroll- och övervakningsmetoder som var utmärkande för den totalitära kommunismens hierarkiska statssyn. Kontrollåtgärder har vidtagits som för tankarna till urtypen för ett genomkontrollerat samhälle, nämligen Öst-Tyskland med dess hemliga polis STASI.
Ett övervakningssamhälle präglat av angiveri och inlåsning utan rättslig prövning där mänskliga rättigheter spelade en högst underordnad roll. USA:s fångläger Guantanamo Bay på Kuba utgör ett tragiskt exempel. Detta har även påverkat Sverige, där den exempellösa behandlingen av de två egyptier som kidnappades på Bromma av maskerade CIA-agenter utgör ett extremfall.
Men under de senaste åren har vi i Sverige även presenterats ett flertal tekniska lösningar på brottsproblemet; Hemlig rumsavlyssning, s.k. buggning, lagring av mobil- och datatrafiken samt förslaget att låta FRA tappa alla telefonsamtal, fax, sms och e-post. Det sistnämnda ställer alla vedertagna rättssäkerhetskrav på ända då det handlar om en generell massavlyssning utan föregående prövning av domstol eller annan kontrollinstans.
En sak står helt klar: Tekniskt kan vi gå i princip hur långt som helst när det gäller kontroll och övervakning. Den kontrolltekniska utvecklingen har ständigt överträffat sig själv. I takt med att utrustningen blivit billigare, effektivare och alltmer lätthanterlig har integritetskränkningarna blivit större. Men att en apparat, en metod är tekniskt effektiv behöver inte innebära att den är effektiv i brottsbekämpningssammanhang.
För samtliga dessa övervakningsmetoder saknas det kunskap om metodernas effektivitet. Det finns inga vederhäftiga utvärderingar. De flesta nya metoder införs inte därför att det framkommit belägg för att de är effektiva, utan därför att de ännu inte hunnit visa sig vara ineffektiva. Ta förslaget om FRA:s massövervakning. Det är helt uppenbart att de personer man säger sig vilja komma åt sannolikt har teknik för att komma runt spaningsmetoden, förslagsvis genom kryptering. Detsamma gäller många andra polistekniska metoder. Istället riskerar alltfler oskyldiga att övervakas. Innan nya integritetskränkande metoder införs måste fyra frågor besvaras. Om inte så riskerar vi en expansion av kontroll och övervakning utan att brottsbekämpningen blir effektivare.

1. Hoten. Finns det tillförlitliga uppgifter om att nya eller gamla hot fått ökad aktualitet?
2. Skadan. Hur stor blir skadan om hotet realiseras?
3. Effektiviteten. Finns det belägg för att motmedlet är effektivt mot det aktuella hotet?
4. Proportionaliteteten. Handlar det om en proportionerlig integritetskränkning?

Går det inte att svara ja på samtliga av tre första frågor ska inga nya metoder införas. Men även om alla tre inledande frågor besvaras med ja, återstår att överväga om åtgärden är förenlig med proportionalitetsprincipen. Är det en rimlig kränkning av den personliga integriteten? Elementära frågor kan det tyckas, men de diskuteras alldeles för sällan.
Den övervaknings- och kontrollteknologi vi nu håller på att införa, lider av exakt de brister den stora säkerhetstjänstkommissionens kritiserade i sitt stora betänkande för några år sedan. Kommissionens hårda kritik av övervakningssamhällets avarter har paradoxalt nog lett till legalisering av dessa metoder.
Det tycks finnas en omvänd proportionalitet mellan graden av integritetskränkning och inslaget av kontroll av verksamheten; d.v.s. ju kraftigare integritetskränkning, desto bristfälligare kontroll. Det är stora svårigheter att kontrollera den typ av högteknologisk övervakning som nu t.ex. FRA föreslås kunna syssla med. Möjligheten till kontroll av icke misstänkta personer är betydande, men det lovar man inte ska ske. Tyvärr är den historiska och internationella erfarenheten på området nedslående. Har det funnits tekniska möjligheter, har dessa så gott som undantagslöst utnyttjats. Förr eller senare. Den ultimata brottsbekämpningsmetoden är inte en fråga teknik. En sådan uppfattning gynnar endast den snabbt expanderande kontroll- och säkerhetsindustrin.

Gästskribent: Janne Flyghed

Janne Flyghed är professor på kriminologiska institutionen vid Stockholms Universitet, en av författarna till boken som jag läser just nu, "Laglöst Land", en bok om s.k. "nya terrorlagar", säkerheten, hantering av s.k. "krig mot terror", ansvar, politiska spel samt medias spekulationer, etc.

Läs även andra bloggares åsikter om Laglöst Land, Mänskliga Rättigheter, Janne Flyghed, Terror, Terrorism, Krig Mot Terror, Säkerheten, Brott, Kriminologi, Bugging, Avlyssning, Sverige, Guantanamo, USA, Bush