Svenskhet, svensk kultur och religionsfrihet – för alla svenskar!
Vad kännetecknar en svensk? Och vad är egentligen svensk kultur?
Vissa hävdar att det inte finns någon svensk kultur. Det är naturligtvis fel. För givetvis är det så att alla länder och folk har sin egen speciella kulturella särart – svenskar som norrmän, kurder som turkar och så vidare. Blott Sverige faluröda stugor har, för att fritt citera Almqvist, och även om syrenen ursprungligen är en turkisk invandrare blir den ursvensk vid den röda torpstugan i skogsbrynet. Mona Sahlin må tycka att det är töntigt att fira midsommar, men det är en gammal kulturtradition som förenar oss med våra rötter. Att förneka det kulturella värdet av en sådan högtid är att ge vind i seglen åt främlingsfientligheten.
Men svensk kultur är inte bara granskogens vemod och fiolmusik kring midsommarstången. Svensk kultur är också den invandrade kulturen, som satt sin speciella prägel på vårt land under seklernas gång. För invandring till Sverige är ju inget nytt fenomen, precis. Titta bara på vårt kök. Köttbullar med lingon, souvlaki och kebab i en enda salig och skön blandning – inte sällan i en och samma familj. Och se på den vitala blandningen av olika religioner i vårt land: Protestantiska kyrkor och katolska, synagogor och moskéer.
En sak har vi alla gemensamt: Vi förenas i landet Sverige, som trots fel och brister länge har fungerat som en hyfsat demokratisk fristad för människor från jordens alla hörn.
Men kommer det att förbli så? Med högerextremismen som sprider sig alltmer i Europa – och en allt större demonisering av religiös tro (med undantag av den main stream-svenskkyrkliga tron) – ser framtiden minst sagt skakig ut. Risken finns att svenskhet kommer att definieras i hårfärg och hudfärg, i religiös tillhörighet och i hur många generationer som levt och verkat i vårt land. En svensk blir då en infödd person, helst ateist (men möjligen medlem i svenska kyrkan) som firar påsk och jul men helst på ett välanpassat sekulärt sätt.
En svensk firar enligt samma definition absolut inte Hanukkah, Ramadan eller de katolska helgondagarna.
Själv befinner jag mig någonstans på gränsen till detta snäva svenskhetsbegrepp. Min släkt är visserligen infödd sedan generationer tillbaka. Men så är det ju det där med religionen. Jag är varken ateist eller svenskkyrklig. Jag är katolik. Världens största kristna samfund med över en miljard medlemmar – men i Sverige utmålat som en ondskans högborg styrd av mörkermän.
Det är en av alla de saker vi katoliker har gemensamt med Sveriges muslimer; att vår tro ses som något hotfullt och icke önskvärt. För i den politiska dragningen åt det mörkblå infinner sig också en strävan efter likriktning. Nationsbegreppet blir allt snävare, och toleransen krymper alltmer. Visst kan vi välkomna invandrare – men bara om de lämnar sin religiösa tro vid gränsövergången. Och vi infödda svenskar (som underförstått anses som lite mer ”bildade” än alla andra) ska överhuvudtaget inte ägna oss åt sådant skrock och vidskepelse som religionen innebär.
Så skapas ett nytt, intolerant Sverige där svenskheten förbehålls dem som råkar var födda här, och som inte sticker ut utan fogligt följer med i flocken. Ett samhälle som skapar utanförskap och utanförskap föder extremism i olika former.
Men vi kan mota Olle i grind – vi kan stoppa det nya Sverige innan det är för sent. Med tolerans, medkänsla och solidaritet kan vi bejaka en vidare definition av svenskhet, svensk kultur och religionsfriheten – för alla som bor och lever i vårt land.
Månadens gästskribent – Bitte Assamo
11 kommentarer:
Trevligt Bitte att även du blivt gästskribent hos Ida Dzanovic och Forum för frihet. Jag håller med dej ett Sverige för alla, synagogor, pingstkapell, moskeer och katolska kyrkor.mm.
Välkommen, Bitte, och tack för en mycket läsvärd artikel!
Jag tycker att i väst och norr Europa gör man sitt bästa för att sudda bort allt som har med känslor att göra. Man vill ha människor - nästan robotar - som ska: äta, jobba, sova dö! Det räcker för systemet.
Man vill inte ha människor som ska tänka så mycket på andlighet och sitt inre. Därför är det "religioner som är problematiska" i liknande system.
I syd och öst Europa lever man på turism och det är alltid fascinerande för turisterna att besöka kyrkor och ha ett möte med historia där religioner spelade så stor roll. Och man vårdar religionernas existens fortfarande, mycket bättre än väst-norr Europa gör. Känslor är viktiga, själen, andlighet, karaktär, människans inre - allt detta är alfa och omega. Se t.ex. Italien, Turkiet, Grekland. Religioner lever med mycket starkare sken och styrka.
Rekommenderar "Den Glada vetenskapen" av Friedrich Nietzsche.
Bara att tillägga: Att vara religiös i syd Europa ser man som image, stil, varumärke, en del av människans kultur, bakgrund men samtidigt eget, personligt och privat sak.
Här, i Sverige, ser man på en religiös människa liksom korkad, dum, analfabet, okunnig, obildad, konstig..!
Ett mycket bra inlägg, men man kan ändå inte blunda för att religionen kan vara förtryckande.
Det jag oroas över är att unga människor som kommer hit inte får chansen att välja om de vill anamma det sekulära Sveriges ideal eller om de vill hålla fast vid "fädrens tro". Släkt och familj försöker hålla sina ungdomar utanför det svenska samhället.
Genom att många av dem som kommit hit slussats in i segregerade områden där livet kanske upplevs som orättvist och utanför så har dessutom många blivit strängare i sin tro. Känner man sig inte som en del av sitt nya samhälle då är det lätt att man biter sig fast i och idealiserar det man lämnat.
Visst bör vi bejaka andlighet och känslor, men jag är däremot övertygad om att det offentliga livet - t.ex. skola, rättsväsende och vård - ska vara sekulärt. Vi måste ha ett gemensamt kitt som inte bygger på tro eller etnicitet och det kittet kan inte vara religion.
Anna - visst har du rätt i att religion kan vara förtryckande, det skriver jag absolut under på! Men idag ser vi hur den sekulära världen alltmer tappat respekten för människors tro och övertygelse, och även för att vi alla som bor och lever här är svenskar. Jag tror - precis som jag förmodar att du gör - på att det land vi lever i, och de lagar, regler och den kultur som råder här, är kittet som håller oss samman, och det är lite det jag faktiskt avser att visa i mitt inlägg: Att vi som lever och bor i Sverige är svenskar och kan förenas av det oavsett etnicitet och tro.
Helt rätt, man ska inte ägna sig åt skrock, tomtar, gudar och troll. Fast det är inget specifikt för svenskar. Det är inte intolerant att tycka så.
Däremot är det intolerant att inte acceptera att andra gillar New Age-mässor om kristaller och aura-läsning, böner i kyrkor, roliga historier om folk som går på vatten och dödar jättar eller vill spotta tre gånger när de går på brunnslock med bokstaven "K".
Folk får tro vad de vill, så länge de inte skadar någon och de följer de gemensamma lagarna. Det viktiga är att staten inte ska bekosta den ena eller andra villfarelsen. De som har en tro bör göra det själva i sitt privatliv.
Svenskhet är svår att definiera eftersom det idag knappt existerar ett fungerande svenskt system. Sverige havererade tyvärr för länge sedan som nation. Istället för att integrera människor med annan bakgrund och etnicitet lyckades man med det makalösa att istället segregera människor. Något jag mer och mer börjar tro ingår i Sveriges plan för att få lättare att kontrollera oss svenskar. Just därför behöver Sverige en gemensam nämnare som nationaldagen. Även om jag inte själv är någon superfirare av denna dag är jag övertygad om att den ska vara bra för Sveriges framtida generationer. Folket måste lära sig hålla ihop mot den verkliga boven i varje land i väst som öst (staten). Min ända invändning är att man gott och väl kunde ge sjutton i att släppa upp tusentals gula och blåa ballonger i luften. Någonstans ska skräpet ned och förstör då miljön. Inte bra för varken kaniner eller pippifåglar att tugga i sig ballong gummi ;)
Hampus: Förstår jag dig rätt om jag uppfattar att du kallar folks tro för skrock, tomtar, gudar och troll? DET är väl intolerant!
Galaxa;
Citerar Hampus;
"Helt rätt, man ska inte ägna sig åt skrock, tomtar, gudar och troll. Fast det är inget specifikt för svenskar. Det är inte intolerant att tycka så."
Tror vad Hampus försöker säga är att det för gemene man är helt okej att kritisera en annan människas trosuppfattning så länge det inte passar in i den blå gula synen eller normer angående dessa ting, d.v.s. (västerländska normer och värderingar).
Om man däremot kritiserar följnde:
Citat Hampus;
"New Age-mässor om kristaller och aura-läsning, böner i kyrkor, roliga historier om folk som går på vatten och dödar jättar eller vill spotta tre gånger när de går på brunnslock med bokstaven "K". "
Ja, då är man en intolerant idiot som har svårt att acceptera alla nya spännande saker, påhitt och historier som västerländska samhället prackar på oss svenskar så länge det ger bra klirr i kassan.
Slutsats, vi svenskar är ett väldigt trångsinnigt, fyrkantigt folk med ibland sjukligt dömande tanke om livet samt vad som bör uppfattas som rätt och fel. Tror att Hampus slutsats är. Tro på vad du vill så länge du håller din tro privat. Då borde ingen ens ha rätt att bry sig eller allra minst kritisera din trosuppfattning.
Min slutsats är enligt följande: Min trosuppfattning har ingen annan med att göra, det är min privata sak och mitt val. Ett val jag är stolt över. Jag vill inte leva mitt liv som en tråkig svensson utan sinne för livets färger. Jag gjorde mitt val för länge sedan och det är jag glad för.
Ps: kan givetvis ha fel angående Hampus inlägg, fick själv läsa några gånger för att tolka det hela. Jag brukar inte ha svårt för svenska så jag borde tillslut ha tolkat rätt, om inte får Hampus gärna skälla lite på min rättning ;)
/Nalle
Jag tycker faktiskt man skadar andra om man kallar det som de tror på för fantasier, villfarelser etc. Sin tro eller icke-tro får man prata om hur mycket man vill, OM man inte samtidigt talar om att andra som inte tror på detta sätt är idioter, efterblivna, trångsynta etc. Därför bör t.e.x organisationen Humanisterna se över sitt språkbruk. Du ser inga sådana fördömanden som man ser hos dem i en skrift från t.ex. Svenska Kyrkan år 2009. religion och icke-tro är en priavtsak, visst, men vi lever i ett fritt land och alal har rätt att försöka påverka andra, på samma sätt som man har rätt att argumentera politiskt. Däremot ska den offentliga arenan så mycket som möjligt hållas rent från privatreligion, privat icke-tro, partipolitik... (så länge arenan inte är en ett politiskt sammanhang eller en Jesusfestival eller...förstås). Åsikter däremot måste vi få ha öppet. På det viset blir heller inge sktinödig bara för att skolavslutningen hålls i Pimgstkyrkan eller moskén. Men det senare var en parentes.
För övrigt tycket jag nog inte att vi svenskar behöver en nationaldag! I alla fall ingen nationaldag á la Norge. Vi behöver snarare annandag pingst för att får en långhelg i maj! Nationalism är en tillgjord och trång definition av tillhörighet. Nationalstaten är en administrativ gräns. Vi kan vara glada åt att bo i ett fritt och vackert land, men samma sak gäller här: Jag tycker det är ok att tala om det och sjunga om det, så länge vi inte tycker att andra länder automatiskt är kompletta idioter. Det finns alltid en risk för självskryt till skillnad från självkänsla, när det kommer till nationalism. Och du behöver bara åka västerut til Norge för att se hur stor risken är att den gränsen sudas ut. Bevis? Ja, du kan lyssna på en norsk reporter som kommenterar sport eller eurovisionsfestival när det är en svensk deltagare med. Det liknar inget annat än bråk mellan gynasieskolor eller bråk melaln fotbollssupporters - och har inget i ett civiliserat vuxet liv att göra. De flesta vanliga norrmän skäms för sina reportrar, men det går bra att fortsätta på detat vis, när det finns stark nationalism och flaggviftning.
Lite sent här, men...
Nalle, Galaxa, det är inte det minsta intolerant. Om folk vill gå på kristallterapier och auraläsning får de göra det. Samma sak om de vill tro på andar, gudar eller annat. Och det har inte ett smack med vare sig Sverige eller något obskyrt "västerland" att göra. Det finns religiösa och icke-religiösa i alla länder.
Och även om jag tycker det är irrationellt att tro på ovanstående företeelser har jag insett att folk kan vara irrationella gällande vissa saker och fullt rationella gällande andra. Har en polare som är klar New Ageare med märkliga teorier om "energier" och slagrutor som är en klart vetenskaplig forskare annars. Själv ser jag dock självklart att folk är rationella hela tiden. Dvs enbart tror på det som är vetenskapligt påvisbart (utom vampyrer. Vampyrer är så coola så de ska vi tro på i alla fall).
Vi svenskar är inget gemensamt är min slutsats. Och annars, tro på vad du vill, men håll det gärna hyfsat privat. Och framförallt, kom inte med religiösa motiveringar för saker. Ska man stå för något ska man kunna motivera det själv.
Skicka en kommentar