Vad betyder "mammas pojke"...?
En söt bebis med delfin-leende har väckt upp mig. Han upptäckte faktiskt att jag har öron…så drog han mig i öron och klämde mig på näsa med sin GA-GA-GU-GE…Oh, om han kunde vänta bara 10 minuter till ...att sova ut!
På ICA, när jag knuffade vagnen mellan hyllorna, så dök upp en mycket trevlig kvinna som sa så hårt bestämt:
- Han är lik mamma! …
- Ja, han är mammas pojke, sa jag spontant och kände som att hon gav mig halva världen.
- Nej, ushh… inte mammas pojke! Gör ditt bästa att det inte bli så!” sa hon.
Undrar: Hur definierar du begreppet ”mammas pojke”..?
Vilka killar/män ser du som ”mammas pojkar”?
Så, kom ut med språket! Jag är jätte nyfiken…
5 kommentarer:
"Mammas pojke" brukar nog ofta ses som negativt. Det vill säga att han är bortskämd och osjälvständig.
"Pappas flicka" brukar nog däremot ses som positivt. En stark självständig flicka.
Men jag tycker alla barn ska få vara mammas/pappas pojke/flicka, om man med det menar att de får "bada" i kärlek.
Hur gör ni med språket? Föräldrar med olika modersmål kan ju välja att försöka göra barnet tvåspråkigt. Det är ju en enorm tillgång att få två språk med i "bagaget".
Lite förenklat menar man att det är en som inte kan göra någonting utan sin mamma och att mamman måste hjälpa till med allt han inte själv anser sig klara av själv.
När han är liten är det gulligt, när han blir älldre är det mindre gulligt.
Anna:
"Men jag tycker alla barn ska få vara mammas/pappas pojke/flicka, om man med det menar att de får "bada" i kärlek."
- Håller med!
Annars, om det handlar om föräldrarnas överdriven dominans i vuxnas liv, så är det någonting som de flesta ser som KATASTROF! Och ja - det ÄR katastrof.
"Föräldrar med olika modersmål kan ju välja att försöka göra barnet tvåspråkigt."
- Helt rätt! Men: Jag har vänner från Bosnien (bägge föräldrar från Bosnien) som har 12 åriga barn som föddes i Sverige. Och barn är tvåspråkiga. Nämligen, talar både svenska och bosniska lika bra. Skriftligt som muntligt. Jag tycker att det är en självklarhet.
Frontalkrock,
jag tycker att ingen kvinna kan leva med "mammas pojke" som du beskriver :-)
Begreppet "mammas pojke" fyller idagsläget en funktion där den oftast används för att förlöjliga "manligheten" i förhållande till den relation som personen har till sin mor. Det kan handla om allt mellan sånt som kan upplevas som konstigt av alla (5-10 samtal om dagen - konstigt blir det vem än det i ens privata krets är som ringer) till sånt som är fullkomligt rimligt - som att besöka sina föräldrar, rådfråga farsan om ny bil som ska köpas eller försöka ta del av deras livserfarenhet. Frågan är vilken som är det barnsliga - en persons kontinuerliga kontakt med sina föräldrar eller det ständiga jag-kan-själv-manin. En som kallar folk mammas pojke i negativt syfte brukar förr eller senare växa upp till en förälder oförstående inför upprördheten att denne hört av sig till sin son...
The Banana!
Jag har vuxit upp med en kille (från Bosnien), som kunde inte klara av någonting utan sin mamma. Kanske han skulle kunna (åtminstone) försöka men hon släppte aldrig taget. Hon handlade för honom böcker, skor och kläder när vi började gymnasium. Hon har t.o.m. varit hos frisören när hennes son ska klippa sig, för att förklara hur ska man klippa hans hår. Frisöreska var nästan i samma åldern som vi (70-talist).
En annan man som jag känner i liknande nyans är en svensk man (tvåbarnspappa) som är totalt beroende av sin morsa. Hon tar hand om hans räkningar, företag, bank-kredit, bil, skulder, hon väljer för honom säng och sängkläder, hon tvättar hans kläder ibland, hon vet vilken kamera eller utskrivare vill han köpa...hon får dagligen rapport om allt han planerar att göra, rapport om människor han träffar, allt, allt, allt.
Naturligtvis, i båda fall, (svensk eller bosnisk kille) har aldrig klarat av att ha egen familj och killarna gick bara från separation till separation, eftersom ingen kvinna har plats bredvid liknande överdominanta mammor.
Jag tycker att en del mammor är totalt omedvetna att de gör sina barn olyckliga med uppfostran som hindrar all utveckling, självständighet och skadar självförtroendet. På så sätt skapar man en egoistisk individ, som tycker och tror att hela världen ska rollas enligt hans krav och behov. I så fall, är det alltid andra som är skyldiga för saker som inte går att fixa i livet, och det är alltid andra som ska göra en del saker och ta ansvar.
En skada drar med sig tjugotals andra konsekvenser...
Min son kan vara "mammas pojke" nu, när han är bebis, men redan nu måste man steg för steg lära barnet att leva sitt och inte mammas liv.
Annars kommer han livet ut att bli en liten pojke. Nämligen, "mammas pojke".
Skicka en kommentar